Vi gick ut på banvallen. Militär hade lagt ut plank över rälsen för att ambulansen skulle komma fram. Det såg ut som en reträttväg från ett slagfält. Men ambulanssirenerna hade tystnat sedan många timmar. Tio människor var döda. Duvorna kuttrade oroligt på stationshusets tak.

En av vagnarna var försedd med en skylt: Får ej utsättas för stötar. Den vagnen var oskadd.

Tåget hade fem vagnar. Det gick bara att räkna till fyra. Stelfrusna gubbar i blåställ sopade med piassavakvastar. De bar blodiga stickor och brädstumpar i potatiskorgar. Ett par hängslen, en halsduk, ett äpple som någon hunnit äta till hälften. Det var det hemskaste jag sett.

– Jag sätt i snälltåget som körde på. berättade Lars-Ove Carlryd på lasarettet i Skövde. Jag kände att det bromsade, men det var inte häftigare än vanligt. Sen small det fruktansvärt. Det gick som en ström genom kroppen på mej och jag skallade ihop med en dam som satt mitt emot och for medvetslös i golvet. Men jag kvicknade till och kröp ut själv.
– Jag trodde att jag blivit tokig för jag kunde inte tro det jag såg. En kvinna sprang med ett blodigt tygbylte i famnen. Jag tyckte det var alldeles tyst. Sen kom folk springande med yxor och började hugga. Jag hörde en kvinna skrika: Mitt barn, mitt barn.
Jag var alldeles nedsölad av blod som rann ned i ögonen. Jag sprang som i dvala till stationen och tvättade huvudet. Sen sprang jag ut igen och hjälpte till att plocka ut folk. Jag såg många döda. Och sen kom jag till en telefon och kunde ringa till min fru och berätta att jag hörde till dom som klarat sig.

Gösta Rotmark satt i en trävagn i tåget som blev påkört.
– Jag diskuterade livet med en religiös man som satt mitt emot. Då kom det plötsligt en annan järnvägsvagn farande in till oss och jag maldes ned under någonstans och sen var det inget mer.
-Jag vaknade upp när någon höll på att hugga sej in till mig och jag hade en svetslåga nära huvudet. Sen var jag klar ett ögonblick när jag bars på bår. Jag var alldeles våt och det rann överallt, men jag förstod inte vad det var och det kändes ingenting. Sen minns jag att jag trodde att ambulansen trodde att jag var den enda som blivit skadad. Sen försvann jag.

I polisens källare dagen efter.
Man hade där samlat ihop olyckspassagerarnas kläder, väskor och andra tillhörigheter och sorterat dem i möjligaste mån. Anhöriga fick komma och kvittera ut.
Jag såg en ensam man leta bland kläderna. Där hängde en kappa som han kände igen. Efter namnet på lappen hade polisen skrivit “död”. Mannen tog upp kappan, höll den framför sig. Så vände han på den och la den försiktigt över sin ena arm.

Reportage av: Bernt von Corswant.
Foto: Jerry Windahl

Publicerad i Se 25 februrari 1965.