Då vart man hemma igen. Tiden går verkligen fort när man är
på resande fot. Första dagen går långsamt, de kommande tvåtre dagarna i
normaltakt men sen rinner tiden bara iväg.

Det har minst sagt varit en trevlig erfarenhet att få återse
Paris. Och att den här gången få stanna lite längre. Nu fanns det mycket
tid till kaféer och pubar/barer, medan vi förra gången mest bara sprang omkring
mellan turistmagneterna.

Vårt boende, ett simpelt vandrarhem på en tvärgata till
Boulevard Voltaire i det elfte arrondissementet, var i det absolut sämsta
laget. Rummet var smutsigt och fullt av smådjur, lakanen fläckiga, duschen
trasig, eluttagen lika så och personalen var bland de mest arroganta (och ignoranta)
jag någonsin träffat. Men man vänjer sig ändå ganska fort med dåligt boende,
och eftersom vi mer eller mindre alltid var ute på stan spelade vårt
undermåliga boende ingen större betydelse.

De flesta dagarna började med en frukost (nähä!) i någon
trevlig park – vi hade ju givetvis möjligheten att äta på vandrarhemmet men det
lockade inte. Ibland, när vädret tillät, köpte vi en flaska vin och några baguetter,
och intog frukosten i närheten av Eiffeltornet (i Champ de mars eller i någon
av parkerna vid Trocadéro). Man blir dock jävligt less på Eiffeltornet efter
ett tag, eller nja, det är väl inte Eiffeltornet i sig man ledsnar på utan
snarare alla turister och giriga försäljare (som kanske till och med är fler än
turisterna). Det blir inte många lugna stunder när man är vi Eiffeltornet.
Råkat man ta upp en cigarrett kommer ganska omgående någon och tigger, och
eftersom ciggen är dyrare i Frankrike än här i Sverige (5,20 euro * 11 = närmare 60:-)
kunde man ju inte gärna bjuda bort hela tiden.

Frukost vid Eiffeltornet

En försäljare som lurar franska skolbarn vid Eiffeltornet.

Något lugnare är det dock i Montmartre, speciellt om man
drar sig några kvarter från Sacré-Couer och “konstnärsmålarna”. Rue
Lepic är nog min favorit. Gatan slingrar sig från toppen av Montmartre, ner mot
Rue Abbesses och viker sedan av mot Boulevard de Clichy. Det var på Rue Lepic
som Vincent van Gogh en gång i tiden bodde, och det är på Rue Lepic som Amelie
jobbar i Amelie från Montmartre. Vi började första kvällen i Paris med att
besöka kafét där hon jobbar i filmen (Café des 2 Moulins). Vi blev dock
besvikna, dels för att kafét mer eller mindre marknadsförde sig som Amelie-kafét
(Ja, till och med omslaget till filmet prydde kaféts menyer), och dels för att
kaffet (eller rättare sagt, Cappuccino) inte alls var värd 4,4 euro koppen.
Några dagar senare hittade vi dock ett betydligt bättre kafé, på Rue Abbesses.
Det var visserligen lika dyrt men definitivt mer prisvärt. De lyxigaste kafé-besöket
skedde dock i slutet av resan. Vi hade spenderat morgonen i Montparnasse och
sedan gått när mot Boulevard Saint Germain. Där ligger två av Paris’ (och kanske
Europas) kändaste kaféer – Les deux Magots och Café de Flore. Vi valde det
sistnämnda. Kafét var en gång i tiden stamkafé åt bland annat Jean-Paul Sartre
och Simone de Beauvoir, och andra celebra gäster, så som Hemmingway, besökte kaféet flitigt. Vi tog var sin kopp cappuccino och notan landade på 14,4 euro.
Det är jävligt dyrt! Men, det var värt det. Café de flores priser sägs ha
stigit i höjden på senare tid, men som tur är har kafét i alla fall kvar sin art deco-inredning.

Moulin Rouge, i hörnet av Clichy och Lepic.

På Café de Flore

Två koppar, i runda slängar 150 svenska kronor.

När vi kom hem till Sverige och tömde resväskan fann vi 49
metro-biljetter. Fuck! Det är verkligen skitmånga, speciellt med tanke på hur
många biljetter som inte klarade sig hem till Sverige. Även om vi köpte Carnets
(10-pack med biljetter) hade det säkert blivit betydligt billigare om vi köpt
någon form av periodkort.

På många metrostationen finns bänkar som fungerar kanonbra
som stativ och jag roade mig med att plåta med min lilla kompaktkamera.
Abbesses är nog min favorit bland de parisiska metro-stationerna. Stationen är
bland annat en av två stationen i hela Paris (med förorter) som fått behålla
sina originalnegångar i jugend-stil (Art nouveau). Spiraltrappan ner till
perrongerna har närmare trehundra steg, vilket medför att stationen även är en
av de absolut lägst liggande i hela Paris. De flesta av Paris metro-stationen
ligger nämligen grunt, eftersom markkvalitén är bristfällig (jag hoppas
intresseklubben antecknar).

Det är omöjligt (i alla fall för oss) att besöka Paris utan
att göra en visit på Père-Lachaise. Père-Lachaise-kyrkogården är en mycket
trevlig plats, om än något exploaterad av “gravjägare”. Under förra
resan besökte vi bland annat Jim Morrisons, Edith Piafs och Oscar Wildes
gravar. I år besökte vi givetvis deras gravar igen men även några
“nya”, så som Chopin och Balzac.

En övergiven katt som tagit sin tillflykt bland gravarna.

Balzacs Den mänskliga komedin ligger givetvis på hans grav.

Resan kan delas in i två delar, den första delen varade i
fyra dagar och då sken solen och andra delen varade resterande åtta dagar, då
regnet mer eller mindre ständigt föll. Under näst sista kvällen sprack dock
molnen upp och solen tittade till och med fram. Vi tog tunnelbanan från
Voltaire till Trocadéro. Vinare och cigg hade vi så det räckte för hela
kvällen. Det blev ett trevligt avslut på en trevlig resa.

Klockan är runt elva och ljusspelet på Eiffeltornet har
precis satts igång.